Innan man får barn är det lätt att dra alla ungar över en kam. "Barn är si" och "barn är så". De är små, luktar illa, skriker när man tar dem till Ikea och ser praktiskt taget likadana ut. Barn är som de generiska eleverna i "Another brick in the wall", som utan särskiljande drag flimrar förbi. Det påminner kanske lite om hur äldre människor ser på "ungdomar" (på tal om generaliseringar), med den väsentliga skillnaden att bebisar är oförmögna att fräsa "gubbjävel" tillbaka när de anser sig undervärderade.
Men, och nu är det elva veckors erfarenhet som talar, verkligheten har visat sig vara en smula mer mångfacetterad än så. För en förälder finns tusentals små egenheter som särskiljer det egna lilla underverket från andras ungar. Adam är en egen liten person med en tydlig, om än svajigt kommunicerad, personlighet. Det är inte utan fog som man brukar tala om "egna barn och andras ungar".
I processen att lära känna honom, har Adams föräldrar upptäckt att han inte tycker om prasslande ljud. Han tycker verkligen inte om när det prasslar; om någon handskas ovarsamt med en lösgodispåse lite för nära honom blir han alldeles stel och börjar gallskrika i panik. Väldigt egendomlig nyck, men högst påtaglig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar