skip to main |
skip to sidebar
Hemresan från Alhambra visade sig vara en västanfläkt, en promenad i parken, i jämförelse med hemresan från Gibraltar. I tre timmar skrek Adam praktiskt taget oavbrutet, med undantag för en fyrtiominutersperiod då han somnade, utmattad av allt skrikande. Och alla pauser, förstås, då bilen stannade och mor och far gick omkring och lekte, vaggade, sjöng och skötte om den lille. Då gick det bra. Som på bilden, som är tagen vid någon av alla pauserna.
Det finns en oro för att tiden då det gick bra att åka bil är över.
Den nya solhatten, alltså.
Adam i tuff spansk jeansjacka.
Den märkligaste upplevelsen i Alhambra var inte den åtta hundra år gamla muslimska arkitekturen, utan helt moderna spanjorers skogstokiga paragrafrytteri.Vid biljettkontoret, som ligger en kvarts rask promenad från ingången, är kön alltid lång. På sommaren är det stört omöjligt att överhuvudtaget få någon av de 6 600 biljetter som släpps varje dag om man inte köar från 7 på morgonen, men i februari är det inte lika illa.Intill biljettkön finns en rad biljettautomater där man själv kan betala med kort. Där är det ingen kö alls. Det beror nog delvis på att det är dyrare (!) att sköta köpet själv än att besöka någon av de anställda biljettnissarna. Så de båda svenska familjerna tar på sig att uttyda instruktionerna på dessa automater och betalar 13 euro var för de vuxna (inklusive straffavgiften på att göra jobbet själv).
Så småningom blir dags att köa igen för att komma in på palatset. När Vilgots familj kommer fram bryter ett mindre helvete löst. Vilgot saknar ju biljett. Och Adam också! En vakt varnar i sin walkie-talkie en vaktkontigent längre fram att här kommer en grupp regelbrytare. Framme hos dessa vakter tas Vilgots familj åt sidan. Kön spärras av; här kommer ingen fram förrän problemet är utrett.
Vilgots far tvingas fylla i en blankett med namn, adress och underskrift. När han frågar vad han ska skriva under, förklarar vakten att det är en incidentrapport. Vakten har ju ertappat en besökare utan biljett, och det måste rapporteras till, ja, något slags myndighetsperson.
Barn går visserligen in gratis. Särskilt spädbarn. Men de ska ändå ha biljett. Det framgick inte av biljettautomaten, men antagligen i (den billigare) manuella betjäningen.
Bakom dessa regelbrytare växer kön. Hundratals människor står och väntar på att de tappra vakterna ska skriva färdigt först den ena incidentrapporten, sedan den andra (en per biljettlös gratisbesökare). I kön stampas det otåligt. Plötsligt frågar en köande kvinna Adams mamma om hon möjligen är norsk. Själv är hon en spansk turistguide som kan lite skandinaviska. "Spansk byråkrati", säger hon urskuldande.
Sedan blir det Adams tur. Förhör på spanska, ifyllande av incidentrapport, underskrift. Mutter och onda ögat. Sedan är saken ur världen och de hundratals människorna i kön kan släppas in i palatset.
På den här bilden, som är tagen i Alhambra, ser man tydligt chefens två tänder. Den andra dök upp två dagar efter den första och nu är de mycket påtagliga. Det har både far och mor blivit varse, Adam har bitit dem med full kraft i näsan respektive ena pekfingret.
Fönsterglas finns för all del hemma i Sverige också, men av någon anledning var det mycket roligare att slicka på det spanska fönstret. En stund måste varje dag ägnas åt att slicka på rutan. Kanske är det Medelhavets bränningar utanför som lockar.
Härlig kontrast till utsikten på Färgargårdstorget. Där ute på balkongen satt Adam och åt frukostgröt på sin sexmånadersdag.
Första gången i ett flygplan. Adam gillade att flyga, men inte att landa. Nedstigningen gjorde ont i öronen. Annars en dag som gått över förväntan; med tanke på att Adams rutiner satts åt sidan och det tog över tolv timmar från uppstigningen (03.10) till att familjen var framme på hotellet var han förbluffande lugn och tillmötesgående.
Den spanska solkusten är Europas Florida, en enda stor sol-och-golf-resort för pensionärer från kallare breddgrader. Dit, till ett hotell med uteslutande tyska och brittiska 70-plussare, har Adams och Vilgots familjer åkt för att koppla av, promenera i vårvärmen och fira Adams sexmånadersdag.
Adam är en riktig tuffing i tröjan han fick av farbror Anders i dag. När han hade den på sig och samtidigt lekte med Anders snusdosa och sin nya fotboll, utbrast coachen: "Det ska nog bli en riktig värmlandspôjk av dig också."Anders och Jonas Sahlin kom på besök under eftermiddagen, och stannade sedan för pizza, Hitchensklipp på YouTube och Melodifestivalen på statsteven.
I dag fick familjen besök av pappas gamla skolkamrat Clara, som numera är entreprenör i Kiev.
På torsdag fyller Adam sex månader. Eftersom familjen då kommer att vara i soliga Spanien och farmor och farfar inte får vara med och fira dagen, har de skickat en present på posten: en tröja (ej på bilden) och en keps för solen. Kepsen har han redan börjat använda.
Under soffbordet ska man vara. Där är det trångt och mjukt, och genom gallret kan man riva ner en massa spännande papper och ibland, när lyckan står en bi, en fjärkontroll.
Han har förresten utvecklat en lustig egenhet när han ammar. Efter några sekunder slutar han amma, rullar runt ett helt varv och fyrar av ett strålande leende. Sedan rullar han tillbaka igen och fortsätter äta. Och så upprepas det hela igen och igen.
Det har varit en lite besvärlig dag när inget verkar ha varit riktigt gott nog. Amningen har fungerat sämre än vanligt ett par dagar. Till sist kom en möjlig förklaring. Den första tanden har brutit igenom. Det krävs lite god vilja för att se den på bilden, men den känns och syns tydligt i verkligheten.
Nu blir väl Anders glad. Tack vare det godhjärtade marknadsfolket på Libero har Adam fått sig en egen fotboll.
En annan nyhet är att han blivit folkskygg. I alla fall lite. När snälla faster Katarina kom på besök blev han påtagligt rädd och gnällig, något som aldrig hänt förut. Efter några minuter gick det över.
Det händer grejer hela tiden. När faster Katarina kom på besök i kväll förvånades hon över hur rörlig Adam har blivit. Han rullar fram och tillbaka mellan mag- och ryggläge. Ibland försöker han krypa, blir frustrerad när det inte går, och rullar över på rygg i stället. Han sitter fortfarande inte mer än några sekunder åt gången, och så fort någon försöker få honom att sitta upp så sträcker han på benen. Han vill hellre stå. Maten fungerar bra. Han äter gärna och nästan allt. På kvällarna äter han nu en hel portion gröt, vilket får honom att sova ett betydligt längre första pass än de senaste veckorna. Dock har han utvecklat en lustig egenhet när han äter. Han stoppar nämligen in ena handens alla fingrar i munnen samtidigt som maten, vilket får till effekt att maten i högre utsträckning än tidigare sprutar åt alla håll. Mellan tuggor, när mamma eller pappa fyller på skeden, slänger han sig fram och försöker slicka upp den mat som hamnat på bordsskivan framför honom.Han har lärt sig att det smäller till när man tappar plastleksaker på golvet från sin höga stol. Därför sitter han nu och blinkar i förebyggande syfte när han håller leksakerna rakt ut och, helt kontrollerat, släpper dem i marken.
Sömnen fungerar som sagt bättre. Sedan han började med gröt på kvällen sover han i bortåt sju timmar innan han vill äta. Oftast går det dessutom att lägga tillbaka honom i sin egen säng efter nattamaten, och det är bara sista timmen eller så som han gärna vill sova intill mamma i hennes säng.
Adam har en upplevelserik vecka. Det är inte bara flygplan, Spanien, Storbritannien och sandstränder som han stöter på för första gången. Den lille killen har aldrig känt på gräs förut. Lyckligtvis finns en skuggig gräsmatta intill hotellpoolen, där han och Vilgot kan rulla omkring (eller krypa omkring, i Vilgots fall) och uppleva detta spännande nya underlag.
Adam är egentligen inte förtjust i att sitta i sommarvagnen och äta. Det är lite obekvämt att äta när man sitter fastspänd i ett fempunktsbälte. Men på strandpromenaden vid Medelhavet går det utmärkt. Där kan man sitta och höra vågorna slå in mot stranden när man äter sin spanska burk med kyckling och grönsaker.
Sista dagen bjöd på veckans bästa väder. Familjen strosade runt i byn, satt på strandpromenaden där mor och far läste varsin bok medan Adam sov lugnt i sin vagn, och tog en sväng ner på stranden. Adam har förstås aldrig upplevt sand förut, och det var lite av en utmaning att hindra honom från att rulla sig i den och gnugga in den överallt. Till sist blev mamma orolig att Adam bränt sig i solen - och att pappa gjort det, som han gör varje år. Resten av dagen tillbringades inomhus. Lillkillen hade lyckligtvis inte bränt sig. Och inte far heller.
Hemresan från Alhambra visade sig vara en västanfläkt, en promenad i parken, i jämförelse med hemresan från Gibraltar. I tre timmar skrek Adam praktiskt taget oavbrutet, med undantag för en fyrtiominutersperiod då han somnade, utmattad av allt skrikande. Och alla pauser, förstås, då bilen stannade och mor och far gick omkring och lekte, vaggade, sjöng och skötte om den lille. Då gick det bra. Som på bilden, som är tagen vid någon av alla pauserna.
Den lilla staden är mycket brittisk; utpräglat, symboltungt, in-your-face-brittisk. Bussen som hämtar upp passagerare vid gränsövergången är en röd dubbeldäckare. På Main Street finns Marks & Spencer's, röda telefonkiosker, bobbys, Barclay's, och så vidare. Samtidigt råder högertrafik, hur nu Imperiet kunnat finna sig i en sådan nesa.
Den märkligaste upplevelsen i Alhambra var inte den åtta hundra år gamla muslimska arkitekturen, utan helt moderna spanjorers skogstokiga paragrafrytteri.
På den här bilden, som är tagen i Alhambra, ser man tydligt chefens två tänder. Den andra dök upp två dagar efter den första och nu är de mycket påtagliga. Det har både far och mor blivit varse, Adam har bitit dem med full kraft i näsan respektive ena pekfingret.
Under medeltiden stod Analusien under muslimskt styre i 500 år. Morerna höll ut längst i Granada, där det dröjde ända till 1492 innan Ferdinand och Isabella slutgiltigt tog över kontrollen.
Fönsterglas finns för all del hemma i Sverige också, men av någon anledning var det mycket roligare att slicka på det spanska fönstret. En stund måste varje dag ägnas åt att slicka på rutan. Kanske är det Medelhavets bränningar utanför som lockar.
Härlig kontrast till utsikten på Färgargårdstorget. Där ute på balkongen satt Adam och åt frukostgröt på sin sexmånadersdag.
Första gången i ett flygplan. Adam gillade att flyga, men inte att landa. Nedstigningen gjorde ont i öronen. Annars en dag som gått över förväntan; med tanke på att Adams rutiner satts åt sidan och det tog över tolv timmar från uppstigningen (03.10) till att familjen var framme på hotellet var han förbluffande lugn och tillmötesgående.
Den spanska solkusten är Europas Florida, en enda stor sol-och-golf-resort för pensionärer från kallare breddgrader. Dit, till ett hotell med uteslutande tyska och brittiska 70-plussare, har Adams och Vilgots familjer åkt för att koppla av, promenera i vårvärmen och fira Adams sexmånadersdag.
Adam är en riktig tuffing i tröjan han fick av farbror Anders i dag. När han hade den på sig och samtidigt lekte med Anders snusdosa och sin nya fotboll, utbrast coachen: "Det ska nog bli en riktig värmlandspôjk av dig också."
I dag fick familjen besök av pappas gamla skolkamrat Clara, som numera är entreprenör i Kiev.
På torsdag fyller Adam sex månader. Eftersom familjen då kommer att vara i soliga Spanien och farmor och farfar inte får vara med och fira dagen, har de skickat en present på posten: en tröja (ej på bilden) och en keps för solen. Kepsen har han redan börjat använda.
Under soffbordet ska man vara. Där är det trångt och mjukt, och genom gallret kan man riva ner en massa spännande papper och ibland, när lyckan står en bi, en fjärkontroll.
Det har varit en lite besvärlig dag när inget verkar ha varit riktigt gott nog. Amningen har fungerat sämre än vanligt ett par dagar. Till sist kom en möjlig förklaring. Den första tanden har brutit igenom. Det krävs lite god vilja för att se den på bilden, men den känns och syns tydligt i verkligheten.
Nu blir väl Anders glad. Tack vare det godhjärtade marknadsfolket på Libero har Adam fått sig en egen fotboll.
En annan nyhet är att han blivit folkskygg. I alla fall lite. När snälla faster Katarina kom på besök blev han påtagligt rädd och gnällig, något som aldrig hänt förut. Efter några minuter gick det över.
Det händer grejer hela tiden. När faster Katarina kom på besök i kväll förvånades hon över hur rörlig Adam har blivit. Han rullar fram och tillbaka mellan mag- och ryggläge. Ibland försöker han krypa, blir frustrerad när det inte går, och rullar över på rygg i stället. Han sitter fortfarande inte mer än några sekunder åt gången, och så fort någon försöker få honom att sitta upp så sträcker han på benen. Han vill hellre stå. 
