skip to main |
skip to sidebar
Det har hänt en del mellan de två bilderna. De skiljer lite mindre än ett år.Vid årets början kan han hålla upp huvudet när han ligger på mage, men han kan inte sitta. Han har precis börjat äta burkmat och testar nya smaker för allra första gången praktiskt taget varje dag. Det är inte mer än en dryg vecka sedan han invigde sin stol och han måste fortfarande sitta fastspänd i den, stödd av särskilda luftkuddar, för att inte trilla omkull. Han somnar fortfarande i sin vagn i hallen. 11 januari får han åka sittvagn för första gången.I februari åker han till Spanien, i mars lär han sig sitta, i maj börjar han gå med vagn, 5 juli tar han 23 steg och i september börjar han dagis.I dag går han inte längre, utan springer vart han än ska. Han hittar på egna lekar och är särskilt förtjust i leksaker på hjul som han kan dra fram och tillbaka över golvet och på alla bord och andra plana ytor. Han rör sig obehindrat i lägenheten och låter sig inte hindras av stängda dörrar. De dagar då pappa sover längre än honom öppnar han dörren, går fram till pappas säng och säger "pappa". Sedan blir han kolossalt glad när pappa vaknar och sätter sig upp. Han har lärt sig att han kan nå längre på bordet eller diskbänken om han först bär dit något att stå på.
Tänk vad han kommer att klara av om ytterligare ett år.
Nyår firas också hemma, till följd av pappas trasiga kropp. Det verkar lyckligtvis inte bekomma Adam, som på egen hand utvecklat en ny lek i sitt rum. Först rycker han ned alla kuddar och täcken som legat i fåtöljen sedan släktbesöket härom dagen, sedan klättrar han upp i fåtöljen, sätter sig på kanten och slänger sig handlöst ut. Sedan igen och igen och igen. Det tar åtminstone trettio vändor innan energin tryter.
Det har varit väldigt roligt att ha farmor på besök några dagar extra. Så snart mamma och pappa har gått hemifrån tycker han att det är toppen att få umgås med farmor, och han är mycket mindre gnällig än när någon av föräldrarna är inom gnällhåll. Det har varit gott också. Veckans smakupplevelse är (väldigt) kokta morötter. Först fick han några i köket, och när farmor sedan blandade dem med pasta så pillade han noggrant ut morotsbitarna och avnjöt dem för sig.
I dag tittade pappas kamrat Anders förbi för att bjuda familjen på lite julmat och se på film. Adam var extremt entusiastisk och for omkring som ett torrt löv för att leka, visa upp alla sina ägodelar och kasta en innebandyboll fram och tillbaka. Till sist läste de Juniors nya bok om färger tillsammans.
Familjen firade julafton på Färgargårdstorget. Pappa är inte frisk nog att ta sig an den turné till Växjö och Karlstad som hade planerats. Det kommer att ordnas en liten sammankomst med morfar, farfar, farmor och faster till helgen. Om inte familjen kan komma till släkten så får släkten komma till dem. Junior verkade inte ha något emot detta. Han gladdes över en bok om färger, ett maraccasägg och en massa skojigt presentpapper. Den riktiga presenten, en dvd-spelare som han kan ha i bilen, har han ännu inte riktigt förstått värdet av.Det har däremot hans far. Dagen slutade med att han fick åka till akuten igen och tillbringa natten med ännu en njurstensupplevelse och justering av röret i ryggen. Under den oändliga väntetiden kom dvd-spelaren och Michael Palins "Full Circle" väl till pass.
Junior har fått en talande dammsugare av morfar och tillbringar mycket tid med att sanera sitt rum.
I dag kom Vilgot och hans pappa på besök. De unga herrarna går nu båda på dagis och är vana att leka med eller omkring andra barn, men de valde i huvudsak att leka parallellt.
I dag var det luciafirande på dagis. Massor av föräldrar och släktingar trängdes i det lilla lekrummet, vilket Adam fann påtagligt ansträngande. Han skrek tills mamma tog med honom till köket och gav honom en pepparkaka och lite frid i stället.Pappa tyckte också att det hela var lite ansträngande. Han tillbringade början av veckan på sjukhus med ännu ett njurstensanfall, och har fått ett rör instucket från ryggen in i njuren för att avlasta njuren i väntan på att stenen ska sprängas om en månad eller så.
Det har varit mycket febermätande på sistone. Mamma har influensa och är däckad med hög feber och värk överallt, särskilt i halsen. Pappa har nog fått en lindrigare sväng, tack vare vaccinet han fick i början av vintern.Juniors öroninflammation blev bättre omedelbart efter att han fick diagnos och penicillin. Han har mått bra i flera dagar, äter massor och vill gärna springa runt och leka i ett tempo som mor och far har svårt att hänga med i. Han är särskilt förtjust i att vara ute igen. I Bleckan far han omkring med ett stort leende på läpparna.Några nyheter: Han har blivit lång nog att både tända och släcka taklamporna.Han har lärt sig att öppna lägenhetens dörrar, vilket satt stopp för strategin att stänga dörren i stället för att barnsäkra sov- och arbetsrummet.Han ägnar en inte obetydlig del av dagarna med att borsta tänderna. Han pekar på tandkrämen och uttrycker en mycket bestämd vilja att borsta på riktigt.Han äter bra med sked. Första halvan av måltiden äter han ibland helt utan hjälp. Sedan tröttnar han och föredrar att leka med skålen.Han säger "bombompa" (Bolibompa) "bubbol" (såpbubblor) och sådant som "aj", "oj" och "nej".Han vaknar ibland på nätterna och skriker vansinnigt, varpå det tar en och en halv timme att få honom att somna om. Kanske är det tänder som plågar honom, kanske drömmar (när han vaknar är han EXTREMT mammig).
Öroninflammation, förklarar husläkaren. Inte undra på att Junior varit ledsen.
Familjen har varit i Göteborg över helgen för att fira Adams mamma, morfar och gammelmorfar som alla fyllt år. Det är dock inte festligheterna som satt djupast spår.Det börjar egentligen redan på tåget. Adam har hostat länge och det är på vippen att familjen stannar hemma. På tåget är han ledsen och skriker förtvivlat. Länge. Mitt i allt skrikande upptäcker pappa att locket till Adams hostmedicin trillat av och halva flaskan runnit ut i necessären och i resväskan. Det är kletigt och luktar väldigt starkt. Tåget hamnar samtidigt allt längre efter tidtabellen. Så småningom somnar han ändå och sover i en timme. När han vaknar är han grinig igen. Tåget anländer så småningom Göteborg, en timme försenat. I Göteborg regnar det.Natten blir jobbig. Adam skriker och vill inte sova. Han är ohyggligt mammig. Mamma upptäcker att han håller på att få fyra tänder samtidigt, och hostan blir värre. På lördagen är lägenheten full av gäster och Adam, som tidigare sprungit fram och tillbaka, spelat piano och innebandy och gått på upptäcktsfärd, blir plötsligt lite reserverad. Hostan blir allt värre och hans andning börjar låta rosslig. På förmiddagen traskar mor och far iväg med Adam för att besöka en helgöppen vårdcentral. De tar emellertid inte emot barn under två års ålder, visar det sig. Det enda alternativet är Östra sjukhuset, ändhållplats på en av spårvagnslinjerna. Det är omöjligt att hinna dit, sitta i landstingskön, få träffa läkare och ändå hinna tillbaka i tid till firandet. Och det är ju inte akut. Det får bli husläkaren i Stockholm på måndag.Efter tårta och presentöppning bestämmer sig ändå mor och far att ta Adam i taxi till akuten på Östra sjukhuset. Han är otröstlig. Samtidigt har pappa börjat må dåligt. På akuten skrivs Adam in. En vänlig dam upplyser om att det är lång väntetid i dag. Så småningom tar en sköterska emot och lyssnar på Adams hosta. Pappa, som blivit successivt sämre, har nu så ont att han inte kan sitta upp. Det blir att gå till vuxenakuten i stället. Där är pappa påtagligt plågad och tas omedelbart om hand, skrivs in och läggs på en säng som rullas ut i korridoren. Där blir han liggande tills han kräks blod, varpå tempot i omgivningen ökar något och han rullas in i ett rum i väntan på läkare. Njurstensanfall. Väldigt plågsamt. Adam är länge förvånansvärt lugn. Kanske är han lite tagen. Efter ett par timmar får mamma åka hem till morfar med honom medan morfar, som kommit för att hjälpa till, stannar med pappa. Efter fyra och en halv timme kommer en läkare som bekräftar njurstensdiagnosen och bestämmer sig för att Adams far behöver stanna på sjukhuset ett par dagar för vidare undersökningar. Gastroskopi, inte minst.Så pappa får morfin och rullas upp till en sal på kirurgiska akutvårdsavdelningen där han blir kvar. Hemma har Adam ännu en mycket besvärlig natt med mycket mera gråt och skrik än sömn. Någon gång under kvällen, kanske sex timmar efter besöket på barnakuten, kommer det in en sköterska och frågar vart Adam tagit vägen. Det är hans tur att träffa doktorn nu. Av detta blir det alltså inget.Söndag är Adam ännu värre däran. Han vill inte äta, inte sova. Han åker med mamma och morfar till sjukhuset på eftermiddagen för att hälsa på pappa, och på vägen därifrån får han ett veritabelt utbrott. Han kräver att få bäras, och bara av mamma. Senare på eftermiddagen skrivs pappa ut från sjukhuset, en dag tidigare än tidigare befarat men ett antal timmar efter att Stockholmståget har gått. Det blir att stanna en natt till. Den blir ännu värre än de tidigare. Adam somnar först vid åtta och sover en timme. Sedan skriker han praktiskt taget oavbrutet till klockan två. Vid ett tillfälle hostar han så mycket att han kräks. På morgonen bär det av mot Stockholm. Resan går faktiskt över förväntan. Adam somnar visserligen inte alls, men han är hyfsat nöjd med att fara omkring och leka. Framme i Stockholm somnar han på bussen och sover i tre timmar.Så man kan säga att de glada bilderna på ett dåligt sätt speglar helgen. Men, till helgens försvar, tyckte Adam att det var fantastiskt roligt att träffa mammas kusin Ludwig igen. Ludde hade med sig två innebandyklubbor, en till sig och en liten till Adam. Han lät Adam leka med datorn (där han visade ett bildspel med hans favoritbilder på Junior!), spelade piano med honom och drog vagnen nedför Avenyn. En favoritsläkting.
Det har hänt en del mellan de två bilderna. De skiljer lite mindre än ett år.
