Klättrandet är tydligen inte bara förbehållet rutschbanor, plötsligt ska Adam klättra på allting. Det är inte sällan förbluffande vad han lyckas bestiga. Och inte så lite oroande för den närmaste framtiden. Det händer nämligen att självförtroende och vilja är mer vittomfattande än balans och insikt om den egna förmågan.
Det är väldigt varmt på Söder, och Adam är fortfarande inte frisk. Han hostar och sover dåligt om nätterna. På dagen är det svårt att hålla temperaturen nere. Här sitter han och njuter av fläktande luft vid sitt nya bord i sitt nya rum.
30 graders stekande värme i Stockholm. Familjen tar tjuren vid hornen och åker till Barkarby, i första hand för att hitta pinaler till Adams ännu oinredda rum. På vägen hem stannar de hos Vilgot i Bromsten. Vilgot har fått en rutchbana, som han och Adam båda försökte klättra upp för från fel håll. Vilgot vet dock hur man gör, han har fyllt ett år nu och klarar att både klättra upp för stegen, sätta sig på rätt sätt och åka utför på ett kontrollerat sätt. Adam får hjälp, men då tycker han att det är roligt.
Rutchbanan i Bleckan är alldeles för hög och brant för en så liten kille som Adam, så succén från Näckrosparken går inte att upprepa där ännu. Men han visar sig nöja sig med att stå längst ned och dunka på plåten.
Bara ett par dagar efter att Adam träffade pappas kusiner Alma och Alice i Värmland, kom de på besök på Färgargårdstorget. Adam och pappa har inte repat sig helt ännu, så sällskapet stannade på Söder och gick till Stora Blecktornsparken, vilket Alma var utomordentligt glad över.
Det är roligt att vara borta, men skönt att komma hem. Adam har lite svårare att sova när han byter sovrum var och varannan natt. Det är skönt att vara hemma på Södermalm igen. Även om han har blivit sjuk.
På farfars fest får Adam träffa pappas kusiner Alma och Alice igen. Treåriga Alma får skydda sin yngre syster från Adams omedvetet hårdhänta lek. På det hela taget går det utmärkt.
Efter några dagar vid Ryrsjön åker familjen tillbaka till Värmland igen, för farfars födelsedag. Morfar följer med. Adam inleder med att sätta knät i något slags myrkollektiv i en bergsskreva, varpå det plötsligt kryllar av hundratals myror överallt - inte minst i Adams byxor. Morfar och farfar får hjälpas åt med att borsta bort myrorna.
Ryrsjön ligger i ett oerhört naturskönt område och Adam får åka en hel del vagn omkring och titta. Det har han inget emot, men när han så småningom släpps ut och får krypa omkring på stranden lever han upp. Det finns bara ett mål för ansträngningen: vattnet. Det krävs tre personer för att hålla den lille killen på land. Till sist ger mamma upp och låter honom plaska lite i vattenkanten medan hon håller honom i ett fast grepp. Efter en stund lyfter hon upp honom på stranden igen, varpå han ångar nedåt vattnet ännu mer entusiastiskt än tidigare. 
Först är det förstås roligt att leka med morfars Saab, men Adam föredrar ändå mammas och pappas Volvo. Det visar sig nämligen att morfars bil inte har några torkarblad till strålkastarna, utan något slags modern mojäng som inte syns och inte är ett dugg kul att leka med. Volvon, däremot.
I morfars stuga överraskar Adam med att säga ett nytt ord. Hittills har han bara ertappats med att säga "mamma". 
Dag två i Göteborg. Mamma mår fortfarande dåligt. Adam och pappa går på en tretimmars promenad för att uträtta några ärenden och låta mamma ta igen sig hemma hos morfar. Skakigt väder, men i huvudsak uppehåll.
Turen till Ljungskile, där tjejgänget samlats, gick bra. Alla, till och med den yngsta deltagaren, gosse Jernmark-Burrows, var på gott humör. Adam och mamma är tillbaka i Göteborg igen. Mamma mår emellertid inget vidare, så Adam får umgås med morfar och pappa.
Familjen är på väg till Göteborg. Adams mamma ska träffa sina gamla vänner, som på bara ett år alla fått eller väntar barn. Väl på västkusten finns tid att hälsa på morfar och inspektera hans nya sommarstuga. Eftersom mamma blivit sjuk och inte orkar åka de åtta timmarna på en gång, går vägen via Värmland med en övernattning hos farmor och farfar. Och dagens resa gick utmärkt: nytt rekord på bara 4.15 trots tre stopp, varav ett mera panikartat på en skogsväg utanför Kristinehamn.
Plötsligt får Adam för sig att han inte vill krypa på gräs. I stället tar han sig runt på händer och fötter.
Adams väna moder talar ofta om hur fint det är på Skansen. När vännerna Linn och Robert och deras fem månader gamla Rut kommer till stan på besök får familjen äntligen skäl att åka dit. De åker båt från Barnängen till Djurgården, möter upp med Sofia och Mikael och deras blott fem veckor gamla Hugo, och fikar i skuggan av några träd. På andra sidan träden firas något slags honkytonkfestival, så hela dagen lindas in i ett country-western-töcken. Det är strålande sol och väldigt varmt. Hugo sover, Rut tittar sig stillsamt omkring och Adam dricker mineralvatten och far omkring och tuggar på allt.
Fortfarande regn. Familjen tar med sig farmor, farfar och faster och åker till Hammarö för att träffa pappas yngsta kusiner Alma och Alice. Alice är två månader yngre än Adam, och det var på hennes dop i våras som pappa blev sjuk och Adam spektakulärt arg. Denna gång är humöret betydligt bättre. På väg till Hammarö stannar familjen till på Coop, och under den korta shoppingturen (mål: välling) vrålar Adam av glädje från början till slut.
Av någon anledning blir Adam helt extatisk över vattenslangen, och skriker högt av glädje när han svingar och svänger den framför sig.
Efter det initiala solskenet har det regnat i tre dagar. Bitvis har det åskat så att Mjöviks udde skakat. Adam är lyckligtvis indifferent. Farmor sätter på honom lite varmare kläder (här en röd tröja han lånat av pappas kusin Alma) och promenerar omkring på gården likafullt. Och det finns ju massor av roliga saker att leka med inomhus. Särskilt en back med Lokaflaskor som Adam plockar ut och sätter tillbaka igen, men också en låda med leksaker från pappas och fasters respektive tid som liten.
I Arvika träffar Adam också sin gammelmormor och gammelmorfar. Dem har han bara fått träffa två gånger, och förra gången var under den olyckliga dopupplevelsen som familjen försöker glömma. De har alltså inte fått träffa den lille på riktigt sedan oktober. Adam värmer snabbt upp till sina släktingar och far omkring på gott humör. Sedan tar han en lur på sängen. När han vaknar har han glömt var han är och blir lite rädd för alla främmande människor.
I dag åkte Adam till Arvika där han fick träffa sin farfars farmor Karin. Det skiljer 97 och ett halvt år mellan dem; Karin är född 1910 och Adam 2007. Farfars farmor möter i dörren, ber om ursäkt för att hon inte hunnit dammtorka så noga, och gör sedan kaffe. Hon håller på att lära sig dricka kaffe, förklarar hon. Sedan kittlar hon Adam på magen så att han tjuter av skratt.
Familjen har åkt till farmor och farfar på Arnön för att semestra. Resan gick bra. Då och då vill Adam komma ut och promenera runt bilen, känna på fälgarna och däcken, och äta glass. Vid ankomsten var det fint väder, och farfar slog upp ett bad i den lilla pool som Adams pappa en gång badade i. Sedan bar det av runt på gården. Adam åt smultron, lärde sig skillnaden mellan mjuka lövträd och stickiga barrträd, kröp in och satte sig i ett köksskåp, rev ut LP-skivor och pillade på stereon. Som hemma fast borta. 
I går promenerade Adam och pappa i Vintertullsparken. Adam slog nytt rekord med 23 steg. Det hela handlar om att ge incitament för att fortsätta att gå. I går var det pappas kamera som lockade och gav lillkillen något annat att tänka på än balansen och det faktum att han inte har stöd av något.
