En jobbig helg

Familjen har varit i Göteborg över helgen för att fira Adams mamma, morfar och gammelmorfar som alla fyllt år. Det är dock inte festligheterna som satt djupast spår.

Det börjar egentligen redan på tåget. Adam har hostat länge och det är på vippen att familjen stannar hemma. På tåget är han ledsen och skriker förtvivlat. Länge. Mitt i allt skrikande upptäcker pappa att locket till Adams hostmedicin trillat av och halva flaskan runnit ut i necessären och i resväskan. Det är kletigt och luktar väldigt starkt. Tåget hamnar samtidigt allt längre efter tidtabellen. Så småningom somnar han ändå och sover i en timme. När han vaknar är han grinig igen. Tåget anländer så småningom Göteborg, en timme försenat. I Göteborg regnar det.

Natten blir jobbig. Adam skriker och vill inte sova. Han är ohyggligt mammig. Mamma upptäcker att han håller på att få fyra tänder samtidigt, och hostan blir värre.

På lördagen är lägenheten full av gäster och Adam, som tidigare sprungit fram och tillbaka, spelat piano och innebandy och gått på upptäcktsfärd, blir plötsligt lite reserverad. Hostan blir allt värre och hans andning börjar låta rosslig. På förmiddagen traskar mor och far iväg med Adam för att besöka en helgöppen vårdcentral. De tar emellertid inte emot barn under två års ålder, visar det sig. Det enda alternativet är Östra sjukhuset, ändhållplats på en av spårvagnslinjerna. Det är omöjligt att hinna dit, sitta i landstingskön, få träffa läkare och ändå hinna tillbaka i tid till firandet. Och det är ju inte akut. Det får bli husläkaren i Stockholm på måndag.

Efter tårta och presentöppning bestämmer sig ändå mor och far att ta Adam i taxi till akuten på Östra sjukhuset. Han är otröstlig. Samtidigt har pappa börjat må dåligt.

På akuten skrivs Adam in. En vänlig dam upplyser om att det är lång väntetid i dag. Så småningom tar en sköterska emot och lyssnar på Adams hosta. Pappa, som blivit successivt sämre, har nu så ont att han inte kan sitta upp. Det blir att gå till vuxenakuten i stället. Där är pappa påtagligt plågad och tas omedelbart om hand, skrivs in och läggs på en säng som rullas ut i korridoren. Där blir han liggande tills han kräks blod, varpå tempot i omgivningen ökar något och han rullas in i ett rum i väntan på läkare.

Njurstensanfall. Väldigt plågsamt. Adam är länge förvånansvärt lugn. Kanske är han lite tagen. Efter ett par timmar får mamma åka hem till morfar med honom medan morfar, som kommit för att hjälpa till, stannar med pappa. Efter fyra och en halv timme kommer en läkare som bekräftar njurstensdiagnosen och bestämmer sig för att Adams far behöver stanna på sjukhuset ett par dagar för vidare undersökningar. Gastroskopi, inte minst.

Så pappa får morfin och rullas upp till en sal på kirurgiska akutvårdsavdelningen där han blir kvar. Hemma har Adam ännu en mycket besvärlig natt med mycket mera gråt och skrik än sömn. Någon gång under kvällen, kanske sex timmar efter besöket på barnakuten, kommer det in en sköterska och frågar vart Adam tagit vägen. Det är hans tur att träffa doktorn nu. Av detta blir det alltså inget.

Söndag är Adam ännu värre däran. Han vill inte äta, inte sova. Han åker med mamma och morfar till sjukhuset på eftermiddagen för att hälsa på pappa, och på vägen därifrån får han ett veritabelt utbrott. Han kräver att få bäras, och bara av mamma.

Senare på eftermiddagen skrivs pappa ut från sjukhuset, en dag tidigare än tidigare befarat men ett antal timmar efter att Stockholmståget har gått. Det blir att stanna en natt till. Den blir ännu värre än de tidigare. Adam somnar först vid åtta och sover en timme. Sedan skriker han praktiskt taget oavbrutet till klockan två. Vid ett tillfälle hostar han så mycket att han kräks.

På morgonen bär det av mot Stockholm. Resan går faktiskt över förväntan. Adam somnar visserligen inte alls, men han är hyfsat nöjd med att fara omkring och leka. Framme i Stockholm somnar han på bussen och sover i tre timmar.

Så man kan säga att de glada bilderna på ett dåligt sätt speglar helgen. Men, till helgens försvar, tyckte Adam att det var fantastiskt roligt att träffa mammas kusin Ludwig igen. Ludde hade med sig två innebandyklubbor, en till sig och en liten till Adam. Han lät Adam leka med datorn (där han visade ett bildspel med hans favoritbilder på Junior!), spelade piano med honom och drog vagnen nedför Avenyn. En favoritsläkting.