Hemresan från Alhambra visade sig vara en västanfläkt, en promenad i parken, i jämförelse med hemresan från Gibraltar. I tre timmar skrek Adam praktiskt taget oavbrutet, med undantag för en fyrtiominutersperiod då han somnade, utmattad av allt skrikande. Och alla pauser, förstås, då bilen stannade och mor och far gick omkring och lekte, vaggade, sjöng och skötte om den lille. Då gick det bra. Som på bilden, som är tagen vid någon av alla pauserna.Det finns en oro för att tiden då det gick bra att åka bil är över.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar