Nu har Adam helt slutat sitta i pappas knä under öppna förskolans sångstund. Han sitter själv på golvet bredvid fröken, ibland med korslagda ben, och gör handrörelser till "Imse vimse spindel" och "Var är tummen". Sedan applåderar han entusiastiskt och skrattar högt. Bara under "Dansa lilla nallebjörn" springer han till pappa för att få kastas upp i luften. När sången är över försöker han få den att fortsätta genom att knäböja och ställa sig upp så fort han kan. När han inser att det inte blir något mer går han tillbaka till sin plats bredvid fröken igen.Det är naturligtvis en individualism som härstammar från dagis. Adam är den enda av barnen på öppna förskolan som också går på dagis. I dag stannade pappa kvar lite längre när han lämnade på dagis, och fick se hur barnen när det vankades samling och sångstund pilade iväg och satte sig förväntansfullt på golvet. Adam också. Där satt han för sig själv och väntade på att få sätta upp sitt foto på tavlan eller sjunga om Pippi Långstrump och klappa taken mot låren. När pappa vinkade adjö tittade han förstrött på honom, men tog ingen större notis om saken. Han brydde sig inte ens om att vinka tillbaka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar