Vårens eftermiddagsrutin och allmän update

Vädret är betydligt mindre fasansfullt än för bara några dagar sedan och en allt större del av eftermiddagen tillbringas utomhus.

Sedan våren slog till är barnen nästan alltid ute när Adam hämtas. Rutinen är att möta på dagis vid klockan 16 med en flaska välling. Sedan bär det antingen av på promenad eller till Stora Blecktornsparken för att träffa djuren, leka med vagnen, dra sparkcyklar fram och tillbaka över gården, åka rutschkana eller plöja genom vattenpölar. På vägen hem händer det att det blir ett stopp till på gården utanför Adams fönster för att omsätta den sista energin i frenetiskt kutande.

Det är dock inte alltid det blir som man vill. För ett par dagar sedan var Adam så entusiastisk när han kom till dagis att han snubblade på tröskeln, for in i väggen och slog upp näsa och överläpp (samma överläpp, förstås, som knappt hunnit läka sedan den förra vurpan). Pappa fick ta hem honom igen, och efter en timmes tevetittande och blodtorkande gick det bra att göra ett nytt försök på dagis. Dock var Adam förtvivlad när pappa gick därifrån - för en gångs skull. Det brukar gå väldigt bra, och just hur värdefullt det är märker man kvickt de gånger som det går dåligt.

För en så liten människa har han en kolossal vilja. När han inte får som han vill sätter han sig ner på marken och ser sur ut, något som försiktigt antytts också av dagispersonalen.

Han äter i regel väldigt bra, om än selektivt. Det är inte ovanligt att han äter upp alla köttbullar utan att röra moset, alla fiskpinnar utan att röra makaronerna eller all sylt utan att röra något annat.

Det är fortfarande bilar som dominerar hemmalekandet: de två volvobilarna, Roary och den blå ledbussen. Han säger "traktor", "bil" och "buss", även om uttalet har en bit kvar. Och böcker. Han springar ofta och hämtar en bok, för att backa in i knät hos mamma eller pappa och bläddra genom den så fort att han knappt hinner titta på bilderna. Backar in i knät gör han också när pappa fotograferar. Han kan sitta länge och titta på bilder på sig själv och på mamma.

Efter några veckor då han vägrat bada har han nu återupptäckt hur roligt det är. Nu brukar han fylla upp en flaska med vatten för att sedan försöka överlista mamma och hälla ut den på golvet utanför badkaret.

Han förstår mycket väl vad "nej" betyder men tycker sig ibland stå över regelverket. När han är på väg mot stora rutschkanan i parken, säg, och pappa säger nej, så stannar han tvärt. Sedan tar han pyttesmå steg framåt tills pappa säger nej igen. Så fortsätter det. Ibland stannar han, tittar trotsigt på den som försöker begränsa hans frihet och tar ett tydligt kliv.

Han tycker alltid att det är fantastiskt kul att komma ut, både att åka vagn och att fara omkring på egen hand. Men han skriker alltid förtvivlat när han utrustas med utebyxor. Det är lustigt att han inte förstått sambandet. Å andra sidan är det snart varmt nog för att slippa.

Han har ett särskilt sinne för att upptäcka bussar som är så långt bort att de knappt syns, och i lekparken är han som en målsökande missil riktad mot de sparkcyklar och trampbilar som finns lite här och där. Han har också utvecklat en ny metod för de röda cyklarna: efter att i månader ha gått och dragit dem framför sig i tjugo minuter tills han tröttnade, har han nu börjat springa med en framför sig för att kvickt kliva upp och ställa sig på avsatsen längst bak och glida fram av rörelseenergin.