Tack, men jag föredrar min mamma

Det har varit en slitig period ända sedan familjen kom hem från Spanien för sex veckor sedan. Först blev Adam magsjuk, sedan förkyld och förkyld igen. Däremellan har han sovit dåligt. Vissa nätter vaknar han varje timme. Ibland har han vakenperioder på ett par timmar mitt i natten, då han är klarvaken och vill leka med sina dödströtta föräldrar. I går kväll, till exempel, somnade han som vanligt strax före åtta, men mellan 23 och 00 var han ett energiknippe som lekte med full fart och tjöt av skratt. Strax efter midnatt somnade han, men bara för att vakna varje timme och vägra att sova en minut efter halv sju.

Trots sin sjuklighet och sömnbrist har han för det mesta behållit sitt utmärkta humör. De senaste dagarna har han dock valt att vara rätt tjurig. Han kräver ständig uppmärksamhet, och ibland räcker det inte med maximal påpassning.

Han håller på att få två hörntänder, vilket antagligen bidrar till hans stingslighet just nu.

Men det förklarar inte hela saken. Han har också blivit påfallande mammig. Det räcker inte att få uppmärksamhet, det ska vara mammas uppmärksamhet. Han blir visserligen själaglad när pappa kommer hem från jobbet, men för det mesta är det mamma som gäller. Det hela kompliceras ytterligare av att han kan ta sig runt i rummet, men bara inom vissa ramar. När mamma lämnar vardagsrummet för arbetsrummet, till exempel, ger Adam ifrån sig ett tjut och försöker åla efter. När han inser att det är för långt lägger han av och vrålar eller gråter.

Mammigheten vägs dock upp av att han lärt sig säga mamma. Eller "mammam", för att vara mer precis. Det säger han när han ålat fram till mammas stol och vill bli upplyft, eller när mamma lämnar rummet och han pilar iväg efter henne. Det är inte säkert att han förstått ordets innebörd, men eftersom han aldrig sagt det till pappa är det inte omöjligt. Hursomhelst är det ett ord, ett mer specifikt sätt att uttrycka sig än det generiska tjutandet som han använt om allt missnöje hittills.